Varför bygger skatorna bo på nedersta grenen? – PO Enquist svarar på frågor om livet

I sommarens sista Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om. Varför skatorna bygger bo längst ner i granen, om barns självmord, om förlusten av tappade rötter, hur man ska orka städa och skriva sitt testamente och sist om dödshjälp. Lyssnarbrev Hej! Jag skulle vilja fråga när man vet att man är intellektuell, eller tillhör de intellektuellas skara? Man hörde ofta förr om de intellektuella och jag brukar fundera på om det idag fortfarande heter " de intellektuella", eller om man idag har ett nytt namn för dessa? Och vilka är dom? Hur vet man att man är det? Och vilka sätter denna stämpel på en människa? Hälsningar Jennie från falun -------------------------------------------------------------------------- Vill gratulera dig till att aldrig ha upplevt att en döende människa har dödsångest. Jag är 45 år, på 9 år miste jag fem av mina närmaste anhöriga.  Satt vid dödsbädden hos tre av dem och höll deras händer de sista dygnen av deras liv. Min far var sjuk, sjuk i en lungcancer som bara gick att behandla med strålning. Han älskade livet. Visste redan då han fick diagnosen att hans chanser att överleva den var mycket små. Han levde i 2,5 år efter diagnosen. Vi hann sörja, skratta, planera begravningen, välja ut hans gravplats och vi hann förlåta det som behövde förlåtas och han lovade att inte spöka för mig. Andra gången de ringde från sjukhuset (första gången så bestämde han sig för att leva ett tag till) om att nu var det nog dags och att vi borde komma, då släppte jag allt och åkte dit. Jag satt hos honom i 5 dygn, i fem dygn såg jag hans kamp med döden och livet, han ville inte släppa, klamrade sig fast vid livet och han visste att han höll på att mista det. Han skrek i dödsångest trots morfin med frågan till mig "ska jag dö nu?" och försökte resa sig från sin sjuksäng, jag tror helt enkelt att han ville fly, som om att bara han kom upp och ut så skulle han komma ifrån döden. Jag svarade honom "nej, inte nu pappa". I ett senare skede när pappa var full av morfin kunde han ändå inte komma till ro, jag kramade jag honom och viskade "att nu är det dags att släppa taget och jag sitter här och håller din hand hela tiden". Bekymmersrynkan mellan ögonbrynen försvann inte förrän likfläckarna började synas på hans kropp innan hjärtat slutat slå. Han fick så mycket morfin han behövde (dvs innanför den gräns sjukhuspersonal får ge utan att det ska räknas som dödshjälp). Han dog just innan han skulle fylla 57 år och jag var 32 år. Önskar dig en skön sommar full av liv /Marie Söderberg -------------------------------------------------------------------------------------- Hej Jag har lyssnat på de flesta av PO-E:s program i allvarligt talat. Var snäll att vidarebefordra detta till PO! Jag är snart 60 år och min mamma är snart 90. Vi lyssnar tillsammans och pratar om programmet efteråt. Mamma är passiv kristen och jag är medlem i Humanisterna. Dvs en förening som försöker bekämpa tokerier i religionens namn. Ja du vet. Vi pratar om detta också. Men min fråga är så här: (Jag får slänga in en parentes här först. Mina barn är vare sig döpta eller konfirmerade. Och dom bryr sig inte om religion eller i detta fall svenska kyrkan. Eller jo, dom bryr sig om religion när det gäller konflikter i världen. Dom är intelligenta och engagerade i diverse solidaritetsorganisationer.)Ursäkta utvikningar, detta är min egentliga fråga:Tror du på arvsrätt? Vad är det för konstig naturlag som tycks råda? Att barn ärver tillgångar från sina föräldrar? (Dom ärver ju inte skulder.) Mina barn är vuxna (mellan 24 och 27) , även om dom dom idag inte har fasta jobb så kommer dom med all säkerhet att kunna skaffa sig ett fast jobb (även i dessa tider) och försörja sig själva. Dom är intelligenta och välutbildade. När jag dör kommer dödsboet att bli värt kanske fyra kanske fem miljoner. Varför skall detta med automatik tillfalla barnen? Eller varför skall jag överhuvudtaget ha något att säga till om vad gäller...