Månadens diktare: Gunvor Hofmo

Dikt: Nu har händerna Översättning: Eva Runefelt och Staffan Söderblom Uppläsning: EwaMaria Roos

Diktsamling: Jag glömmer ingen, Norstedts, 2019 MUSIK Julius Weismann: Lento molto tranquillo ur Variationer för oboe och piano EXEKUTÖR Albrecht Mayer, oboe, Markus Becker, piano   Mörkrets sångerska kallar den norske poeten och översättaren Jan Erik Vold Gunvor Hofmo vars dikt han samlat i två tjocka volymer - "Samlede dikt" samt "Etterlatte dikt".  Gunvor Hofmo föddes 1921 i utkanten av Oslo i en familj som var politiskt aktiv och där några medlemmar under krigsåren internerades, ett par av dem undkom inte döden. En hotfull tid, Hofmos själ må ha varit skör men det förlänade hennes poesi en säregen styrka och hon räknas som en av de mest betydelsefulla nordiska poeterna under 1900-talet.  Hofmo debuterade 1946 med "Jeg vil hjem til menneskene" och gav sammanlagt ut tjugo diktsamlingar fram till 1994. Dock bröts skrivandet av att hon togs in på sjukhus 1953-1974. Hon tystnade. Kriget var den stora tunga skuggan som också innebar ett mycket svårt trauma som sedan återfinns i hennes lyrik. Hon mötte den judisk-österrikiska och jämnåriga Rut Maier, en tvillingsjäl som kanske trodde sig säker i Norge. Men Maier arresterades 1942 och fördes till Tyskland, direkt till Auschwiz gaskamrar. Maiers postumt utgivna dagbok talar om deras nära vänskap. Hofmos poesi påverkades givetvis av denna förlust, hennes psykiska mörker är en röd tråd i diktningen. Sorg, längtan efter närhet, förlusten, kriget och även gudslängtan syns i diktningen. Intensiv närvaro är ord som kan förknippas med Hofmos poesi. Men hon är också intagen av den skönhet som ändock finns i denna mörkertid och skriver i dikten Juninatt: "Ljuset har tagit emot mig! Nyfödd växer jag genom århundradena". Gunvor Hofmo avled 1995.                                                - Eva Runefelt