Ur ”Det enda som blir kvar är ord” av Helena Österlund

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Jag behöver lyssna uppmärksammare UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Det enda som blir kvar är ord” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Det enda som blir kvar är ord (Nirstedt/litteratur, 2022)MUSIK: Georges Ivanovich Gurdjieff: Danse thibétaineEXEKUTÖR: Günter Herbig, gitarr