Först blev jag författare – sedan världsmästare i kritik

Skapar Martin Engberg världen med sina sånger eller förgör han den med sin eld? I dagens essä reflekterar han över författarkritikern. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det började i barndomen. En besatthet i att plocka sönder hushållsapparater och elektronik. En floppydrive, farfars gökur, den gamla radion. Där satt jag i pojkrummet, omgiven av delarna till helheten, klockkedjan, ett tonhuvud och komponenterna från kretskortet omsorgsfullt lossade med lödkolven.Vad det än var jag tagit itu kunde jag aldrig sätta ihop det igen och på nytt få det att fungera. Ändå betraktade jag nöjt miniatyrlandskapets delar framför mig och tyckte mig förstå, genom den ordning jag skapat av dem på skrivbordet, hur apparaten fungerat. Var hemligheten liksom kom in. Det var ur detta, dessa delar, ljudet kom ur högtalaren. Gökens ko ko, datorspelets pixlar. Hade jag bara haft språket, skulle jag ha kunnat beskriva det precist.Och så, en dag:Jag hade kommit över en långvågsradio, och petade lite oförsiktigt med en skruvmejsel i innanmätet utan att dra ur kontakten. Det sprakade till, och så hände det som kan hända: det small till i armen och jag drog åt mig den. Skamset insåg jag att jag fått en stöt. Det kunde ha gått illa, men apparaten som nyss varit död kom igång. Ur högtalaren en röst. Ljudet var skräpigt, men orden gick ändå att urskilja, bara inte förstå.I efterhand har jag tänkt att det måste ha varit slaviska i någon form, men i stunden inbillade jag mig något utomjordiskt. Det hördes på tonen att det som sades var angeläget. Jag kastade mig över skolhäftet och började skriva ned det rösten sa, såsom jag uppfattade det. Myndigheter behövde kontaktas. Polisen, eller rymdstyrelsen, kanske, vem vet vad det var för nödläge som uppstått där ute i kosmos.Efteråt satt jag med en knappt tydbar text framför mig. Jag förstod att ingen skulle kunna dechiffrera orden ifall jag inte skrev rent dem. Därför lånade jag familjens elektriska skrivmaskin (som mamma inte låtit mig plocka sönder), men nu kunde jag inte hålla mig längre. I min iver att förstå, hittade jag själv på ordens betydelse och från det var inte steget långt till att forma små berättelser. Transkriberingen glömde jag helt bort.Nu hade jag två sysslor. När jag inte demonterade hushållsapparater, satte jag mig vid långvågsradion, gav mig själv en stöt, och framkallade en röst (alltid olika). Sedan skrev jag ned de främmande orden tills att tonerna av en eller annan vals hördes. Varefter jag började lirka fram mina berättelser ur ordmassan.Föga anade jag att jag från den dagen för alltid skulle bära det tvehövdade monstret inom mig.Författarkritikern.Åren gick och två decennier senare gav jag ut min första samling berättelser. Då hade jag för längesedan slutat plocka isär saker. Men jag kunde inte försörja mig på mitt författarskap och när en kultursida erbjöd mig att skriva bokrecensioner tackade jag ja.Det var så jag återupptäckte lusten att ta isär, ordna och blottlägga. Med skillnaden att den här gången var det inte maskiner jag plockade sönder, utan berättelser och dikter.Jag tyckte mig vara den borne kritikern. Trots allt hade jag ju ägnat mig åt denna dubbla syssla sedan barndomen: förståelse genom tudelning och sökandet efter ett språk som gav mening.Allt och inget begrep jag.Men det fanns inte tid för reflektion. Dekonstruktören tog över, och jag utökade mitt fält till andra konstformer än litteraturens: teater, arkitektur, fotboll. Sveriges första professionella kritiker, August Brunius, var min förebild. Snart kunde jag recensera en aprikoscocktail,..