Göran Tunström: Den fantasi vi kallar verkligheten

Vad är skillnaden på saker som hänt och sådant man drömt? På liv och litteratur? Maria Küchen ser gränserna upplösas hos Göran Tunström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns ingen skarp gräns mellan fantasi och verklighet. Bilderna jag har av mina närmaste är inga exakta avtryck av människorna de är – mina minnen och känslor lägger till och drar ifrån. Och varje roman är ett mikrokosmos där författaren väver ihop fantasi och erfarenhet tills det faktiskt blir ointressant vad som har ”hänt på riktigt” och inte.Det blir väldigt tydligt när man närmar sig författaren Göran Tunströms liv och verk. Många förknippar honom med romanen ”Juloratoriet” från 1983. Denna släktkrönika över tre generationer med en genialt hänförande blandning av fantasi och verklighet, vann hela svenska folkets hjärtan.Någon har kallat den ”den sista litterära lägerelden”. Sedan dess har knappast något skönlitterärt verk i Sverige samlat människor på samma sätt. Unga och gamla, rebeller och stofiler, kulturelit och kroppsarbetare – alla slog sig ner kring ”Juloratoriet”.När den kom var jag 22 år. Ett decennium senare, som färsk författare, blev jag krönikör i tidskriften Metallarbetaren. Det var även Göran Tunström. Vi möttes ett par gånger tack vare det, men jag vågade knappt säga ett ord till denna legendar. Och nu är det för sent.Tunström hade svagt hjärta och lungcancer efter decennier av kedjerökning. I januari år 2000, knappt 63 år gammal, på en middag med vänner, föll han ihop utan förvarning och dog helt stilla. Han blev nästan tio år äldre än sin pappa, vars svaga hjärta han hade ärvt. Förlusten av fadern i barndomen går sedan som ett mörkt stråk genom liv och verk. Den innebar också att han miste sitt hem.Pappa Hugo hade varit präst i värmländska Sunne. Efter hans död fick familjen inte stanna kvar i prästgården. Från att ha bott luftigt och vackert, hamnade änkan Rosa och hennes fyra barn i ett kyffe till lägenhet. Kanske skapade det en rotlöshet hos Göran Tunström som senare fick honom att resa och bo världen över – den grekiska ön Hydra, Latinamerika, Indien, New York. Men vem vet?Det är bara spekulationer. För att skriva någons biografi behöver man oundvikligen fläta ihop spekulationer och fakta. Det kräver ett särskilt handlag. Kanske behövs en skönlitterär författare – någon som kan skapa en levande berättelse, men utan att förvanska. Som Lars Andersson. Under 20 års tid närmade han sig systematiskt vännen och kollegan Tunströms liv och verk.Ur ett rikt och rörigt stoff förlöser han berättelsen om en människa han kände, men som ingen av oss kan lära känna helt. Den 800-sidiga biografin ”Försök med ett liv” gestaltar en verklig person som jag drömmer fram medan jag läser. Boken bygger bland annat på sexton fullskrivna anteckningsböcker som Lars Andersson hittade bland efterlämnat material. I dessa skrivhäften är det inte alltid tydligt om Tunström har noterat saker som hänt eller saker han drömt.Anteckningarnas trådar vävdes in i verket – ett trettiotal volymer med poesi och prosa, utgivna mellan 1958 och 2003. Göran Tunström var en litterär gigant. Första steget i raketen som lyfte honom mot stjärnorna var generationsromanen ”Maskrosbollen”. Den gavs ut 1962 när han var tjugofem. Hans jämnåriga älskade den. Fjorton år senare kom den självbiografiska ”Prästungen” – med den fick han en större publik. Innan ”Juloratoriet” kom och förändrade allt.Boken utspelar sig liksom flera av hans romaner i Sunne. Där bodde inte Göran Tunström som vuxen. När han inte var på resa höll han till i Stockholm och på ön Koster i Bohuslän. Men...