Avsnitt 15: Den poetiska Eddan – Odins likgalder
Saga-Podden - A podcast by Thomas von Wachenfeldt
Categories:
Musik och berättare: Thomas von Wachenfeldt
Detta är en pod som är tillägnad den fornnordiska sagotraditionen. Inledningsvis kommer den äldre Eddan, även kallad Saemunds Edda, eller Den poetiska Eddan, i översättning av Peter August Gödecke att läsas in.
Jag vill tacka er som bidrar till detta projekt. Jonnei, William, Richard, Karl, Åke, Thomas, Helena, Annika, Kejsarmakten, Felicia, Christian, Gustaf, Joakim och Martin vilka är mina Patreons samt Lars-Ove E, Roger K, Lovisa L, Anna G, Simon N, Stefan J, Harald S, Emil D, Filip R, Torbjörn F, Joakim L, Stefan A, Pontus L, Fritz S, Ann W, Michael D, Jan P, Pär N, Rickard H, Linus B, Björn A och Daniel N som swishat mycket generösa summor.
Vill ni stötta detta projekt kan ni bli mina patreons. Mer information på www.patreon.com/sagapodden. Ni kan även swisha valfri summa till 0707471858
Mycket nöje!
Noter til Odens likgalder.
Denna dikt är här upptagen endast för fullständighetens skull, emedan den samma af ålder räknats till Eddan. »Men han bör», säger Bugge, »för framtiden uteslutas från samlingen af norröna mytiska och heroiska kväden. Han tillhör otvifvelaktigt en helt och hållet annan ståndpunkt än alla de förra dikterna; dessa äro alla folkliga, alla återgifva de omedelbart den tids föreställningar och poetiska uppfattning, i hvilken de tillkommit, alla hafva de gått från mun till mun länge, innan de blifvit upptecknade. Odins likgalder är däremot en lärd dikt, författad i senare tid af en man, som var väl bevandrad, ja beläst i de gamla kvädena, och som med tendens sökte att efterhärma en längst förgången tids diktning. Denna dikt vardt sannolikt genast från början fäst med penna i bok. Förhållandet är ungefär det samma som mellan de homeriska och de alexandrinska episka dikterna. I Odins likgalder är mångt och mycket vanskligt att tyda. Sådant finnes visserligen också i de gamla mytiska kvädena; men dunkelheten i dessa grundar sig väsendtligen därpå, att de tillhöra en tid, som ligger oss så fjärran, och hvars språk, uttryckssätt, föreställningar och tro vi blott känna fragmentariskt. I Odins likgalder äro däremot uttrycken ofta konstlade, bilderna sökta, och författaren har själf höljt dikten i en mystisk slöja. Ehuru dikten icke saknar tankedjup och sköna skildringar, gifver han dock intrycket af en prunkande utställning af mytologisk lärdom».
Bugge anser af många skäl vidare, att dikten, hvilken tydligen är gjord för att ersätta den förlorade början af Vägtamskvädet, icke är äldre än (från början af) 17:de århundradet, och han berättar efter Gudmund Magnusson, att den isländske skalden Eirik Hallssön, som lefde omkring 1650, i tio år studerade denna dikt och därpå kastade bort honom med det erkännande, att han förstod litet eller intet däraf.
Att bit för bit söka belysa diktens dunkla gåtor är också föga tacksamt; den i nordisk mytologi obevandrade skulle säkerligen däraf röna blott ringa gagn.