Gränsstrider hemmavid

Släktband 19 november 2007 Att grannar emellanåt har svårt att hålla sams det vet vi. I tingsrätterna idag står tvistemål mellan grannar i vägföreningar och andra samfälligheter för en stor andel av målen. Och förmodligen har det alltid varit likadant. Nu ska det handla om en grannfejd i trakten av Gränna, som tog en ände med förskräckelse 1834, och som fortfarande, snart 200 år senare väcker många frågor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På ett av de ställen där branterna runt Vättern är som djupast, ringlar sig en liten smal väg ner till några gamla torp- och fiskarställen nere vid stranden. Här bor Roland och Inga Saarinen, Ingas släkt har ägt de här markerna i många släktled. Det var här hennes man Roland första gången fick höra talas om Lars Nilsson, en tidig släkting till hans fru. På ytan ser historien enkel ut: den unge mannen Lars Nilsson från en släkt blir dömd för mord på bonden Anders Larsson från grannfamiljen. Men Rolands forskning i källorna ger en bild med många sidor, och inte minst en lång förhistoria. Det visade sig att Anders Larsson, mordoffret, var en illa sedd man i trakten. Dels hade han rykte om sig att vara elak mot sin hustru. -Dessutom ville han ändra på en gräns mellan markerna så att han skulle få mer fiskevatten för notfiske, berättar Roland Saarinen. -Det fanns nog ett djupt hat mot honom i trakten för vid de senare rättegångarna vittnar den ena efter den andra om hur man sinsemellan sagt att ”Larsson borde ha ett kok stryk” och ”köttet borde ruttna på hans ben”. Det var riktig ilska mellan folket där, säger Saarinen. Sent på kvällen den 29 oktober 1834 skulle en lindrigt nykter Anders Larsson ta en nyinköpt häst och bege sig hem till sig. Han hade sett till att ha sällskap på vägen. Hans träta med grannfolket gjorde att han inte ville passera deras marker ensam. Men nu såg hans fiender sin chans. Med en förevändning lyckades de lura bort Anders Larssons resesällskap på andra vägar. Och så säger de till den unge Lars Nilsson att ge Anders ett riktigt kom stryk. Lars sprang efter Anders, och när han kom ifatt drog han ner honom från hästen, och började misshandla grannen med en käpp han hittade i närheten. Han slutade när han uppfattade att Anders sa någon om 50 kronor. Lars menade senare att han trodde att han skulle bli tvungen att böta den summan för misshandeln, så han slutade slå. Lars påstod att han Anders var vid liv när han hade lämnat honom, illa slagen men vid liv. Och han hävdade också att han hade hört röster som närmat sig platsen. Vilka de andra rösterna tillhör får vi aldrig veta, men Roland har i alla fall en gissning, mer om det senare. Nästa dag började Anders Larssons anhöriga oroa sig för vart han hade tagit vägen, och de fann honom till slut död, gömd i en klippskreva. Man kallade på präst och länsman som gjorde en enkel brottsplatsundersökning. Snart förstod man att Lars Nilsson hade misshandlat Anders Larsson kvällen innan. Lars Nilsson gjorde heller inga försök att dölja det, men hävdade att Anders levt när han lämnade honom.  Lars försökte berätta om de röster han hört från människor som närmat sig slagsmålsplatsen, och ett tag verkade det som att han skulle få stöd för den delen av sin berättelse. Stödet kom från oväntat håll, en liten tiggarpojke i 10-årsåldern hade sett hur tre män kommit till platsen när Lars gått därifrån. -Den lille tiggarpojken kom från Växjö och hade tiggt sig fram mellan gårdarna ända hit upp, berättar Roland Saarinen. Pojken påstod att han varit vittne till hur först Lars hade misshandlat Anders, men också till hur Lars lämnat platsen och tre nyanlända personer hade fullbordat misshandeln och slagit ihjäl Anders. -Men den lille pojken dribblades...