Spann-Karin gick till kungs och fick rätt

Spann- Karin levde i Dalarna i början av 1800- talet. Hon tog chansen att gå till kungs för att få tillbaka äganderätten till torpet hon bodde i. Än idag talar man om Spann-Karins lyckade resa där hon kom hem med ägandebevis på torpet och en hög hatt som kungen gett henne. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi människor vill gärna höra berättelserna om dem som klarar av stora svårigheter mot alla odds. Vi berättar dem om och om igen, och sannolikt blir de en smula kryddade på vägen mellan mun till mun. Kanske är det så med den berättelsen om Spann-Karin från Norrbärke i södra Dalarna, som efter mer än 20 års kamp mot överheten gick till kungs – och fick rätt. Spann-Karins riktiga namn var Karin Abrahamsdotter och hon växte upp Söndagsbyn i södra Dalarna. När hon blev vuxen träffade hon Jan Andersson från Spann-byn och de två gifte sig 1793. Jan var nog ett gott kap, hemmansägare som han var. Men, Jan hade legat i tvist med bruket på orten i många år, om äganderätten till torpet. Det hade gått i Jans släkt i generationer, men han klarade inte av att bevisa det. Karin och Jan hade inte varit gifta länge när Jan till slut gav upp – det berättar Bisse Falk som bor i en by nära Spann-byn och som gjort en teaterpjäs om Spann-Karin. - Just när de två är nygifta så ger Jan Andersson upp och blir en enkel kolare – och det hade nog inte Spann-Karin tänkt sig, säger Bisse Falk. Det var Karin som slogs för att få torpet tillbaka när prästen hade ändrat Jans titel i kyrkböckerna från hemmansägare till kolare. Och det blev en lång och tröttsam kamp – när saken till slut togs upp i tingsrätten, hade det gått nästan 20 år. - Hon förstod ju att hon som enkel kolarhustru måste ha på fötterna för att få rätt mot bruket, säger Bisse Falk. Och faktum är att Karin fick rätt första gången hon gick till tings. Hon hade nämligen hittat det där pappret som hennes man tidigare hade saknat, det som visade att han hade rätt till torpet. Det var en så kallad torparsedel från 1600-talet, som Jans förfader hade fått som ett slags ägandebevis. Problemet var att de där pappren ofta försvann när generationerna med torpare byttes ut, men med det i handen kunde man inte säga emot Karin. Det räckte nu inte, bruket överklagade. - Det var viktigt för bruket att vinna, för skulle någon torpare få rätt så fanns ju risken att det skulle statuera exempel, och bruket behövde den billiga arbetskraften, kommenterar Bisse Falk. Striden mellan Spann-Karin och bruket pågick i många år, mellan 1815-1822. Till slut hade Karin bara en sak kvar att göra, och det var att gå till kungs med sin sak. Att gå till kungs betydde att man som enkel medborgare riktade sig direkt till högsta instans, man rundade därmed alla de personer med makt och inflytande som man tyckte stod i vägen. De allra flesta personer i historien som gått till kungs med sina olika ärenden, har skrivit brev för att lägga fram sin sak. Kanske var det så också för Spann-Karin, men i den muntliga berättelsen om henne, som sannolikt blivit en smula kryddad under årens lopp, så heter det att hon faktiskt gick till fots till Stockholm och blev hedrad av kungen. Bisse Falk har gjort sig en bild av hur det kunde ha gått till – och det är så som det hela framförs i teaterstycket om Spann-Karin. - Hon satte konten på ryggen och stoppade torparsedeln i Kjortelfickan, och så gav hon sig av, hela vägen ner till Stockholm. Väl där begärde hon audiens hos kungen och lade fram sin sak. När hon var färdig så utbrast kungen: ”Men gumma, ni har ju rätt! Och rätt ska ni ha, ty ni har utfört en riktig karlagärning, och för det ska ni ha en karlahatt.” Och så begärde han fram en cylinderhatt som han satte på Karins huvud, och som han bar hela vägen hem till...