Spår efter emigranter

Gravstenar -rättuppstående arkiv De allra flesta svenskar har ett eller flera släktband i Nordamerika. Vid förra sekelskiftet emigrerade över en miljon människor vilket motsvarade en femtedel av befolkningen i landet. Därför är det många som forskar idag i både amerikanska och svenska källor. Annelie Andersson är släktforskare i Mellerud i Dalsland. I flera omgångar har hon varit i USA, dels för att forska själv, men också för att hjälpa svenskättlingar med deras forskning i sina svenska rötter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Häromåret var Annelie tillsammans med tre kollegor runt i USA, Och högt uppe i skogiga berg i Pennsylvania fann de små undanskymda kyrkogårdar med massor av svenskklingande namn som Annelie kände igen. Det fanns ett speciellt skäl till att just Anneli Andersson kände igen så många namn på de amerikanska gravstenarna i det här området. I mitten av 90-talet satte hon nämligen igång att kartlägga emigrationen från några dalslands-socknar, Hon slår igång en dator och visar några exempel. -Här har jag 2 342 barn som är födda i Pennsylvania utav dalsländska föräldrar, berättar hon. Hon visar på en familj där alla fem syskonen flyttade iväg. Deras många barn fick aldrig träffa sin farmor/mormor hemma i Frändefors. -Inte ett enda barnbarn fick hon se, säger Annelie. Olof Ljung är en gammal rutinerad släktforskarräv från Dalsland. Han är en bit över 80 idag, men han kommer fortfarande ihåg hur det var när han var barn, och han satt och lyssnade på alla de gamle som hade varit i Amerika. -Farfar hade varit i Amerika, och morfar hade varit i Amerika, och alla andra gubbar hade varit där, berättar han, och fortsätter. -När de satt och pratade samman, särskilt om de hade fått sig en sup, så började de prata engelska sinsemellan, minns han. Olof tror att de på så sätt drömde sig tillbaka till tiden på andra sidan oceanen. Dalsland var ett av de län som hade störst utvandring till Amerika. Men det var inte i första hand Minnesota som lockade folket på Dal, utan Pennsylvania. Där fann det kolgruvor som väntade på dem. -Det var jättemånga härifrån som jobbade i gruvorna, berättar Annelie Andersson. Arbetet var hårt, många dog i gruvras, andra i stenlunga. Det skickades ofta hem biljetter för att fler gruvarbetare skulle komma över. Det var gruvbolagen som betalade för att få ny arbetskraft. Svenskarna fick sedan arbeta av skulden för biljettpriset, det brukade ta mellan ett och två år. Under den tiden var de helt bundna till att stanna kvar i gruvan, när biljetten var betald var de fria att söka andra arbeten. Olof Ljung som ju minns alla amerikafarare från sin barndom berättar att det var skillnad på de som åkte tidigt och de som åkte senare Under nödåren u slutet av 1860-talet åkte dalslänningarna till USA för att stanna. Men på 1900-talet blev det vanligt att man åkte fram och tillbaka till Amerika både en och två och tre gånger. -De som utvandrade från 1890 och framåt, de var ofta bönder som hade etablerat sig på en gård någonstans, de stack ofta över till Amerika under några år. Sedan kom de hem med några hundra dollar på fickan och kunde kanske göra sig skuldfria, berättar Olof Ljung. Men det hjälpte inte alltid med en resa. -Nej, de fick blodad tand och reste flera gånger för att få ihop pengar, de fick väl blodad tand, säger Ljung. -Så var det till exempel med min farfar, han var över tre gånger. Det är ofta knepigt att forska i amerikanska källor, det finns till exempel inga dödböcker som enkelt och tydligt berättar när folk dött. Det är därför gravstenarna blir så viktiga – här finns ju både namn och dödsdatum. Annelie Andersson visar några exempel på alla de cirka 1000 stenar de fotograferade...