Forskningen som tog hål på myten om ökenspridning

Idén om ökenspridning började växa fram i Afrika runt förra sekelskiftet. Spridningen ansågs vara en följd av mänsklig misshushållning, men modern teknik ger en ny bild av utvecklingen.

Det var mot slutet av 1960-talet som idén om ökenspridning på allvar började etablera sig som ett allvarligt hot mot mänskligheten i samband med svåra tork- och svältkatastrofer i bland annat Sahelområdet. Bilden som tonade fram var att den sparsamma växtligheten i Sahel försvann och Saharas öken spreds med hög fart söderut. På den här tiden var det dock inte så lätt att få en överblick över storskaliga naturförändringar, men i början på 1970-talet med USA:s rymdprogram skulle det förändras. Ulf Helldén på Lunds universitet och hans kollegor fick tillgång till satellitbilder som visade att Saharas öken inte spred sig. Tvärtom krympte den. Det här kan ju framstå som en god nyhet, men Ulf Helldéns forskningsresultat möttes av negativa reaktioner.Motståndet mot de nya forskningsresultaten kom från FN-systemet och den så kallade G77-gruppen som bestod av 77 utvecklingsländer. Det framstod som om företrädare för gruppen ville ha kvar den alarmistiska bilden av ökenspridningen eftersom den var ett redskap för att kanalisera biståndspengar till utsatta länder.I programmet medverkar Ulf Helldén, professor emeritus på Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap på Lunds universitet, Rasmus Fensholt, adjungerad professor på Köpenhamns universitet, Elin Enfors, doktor vid Stockholm resilience center och Inge Gerremo, före detta svensk förhandlare för ökenkonventionen. Reporter: Gustaf Klarin [email protected]